Brotorpets kanal

Den 6 mars 1906 köper Bengt Johansson Brotorpet, en gård på 200 tunnland, belägen invid Mörrumsån,strax väster om Holma bro.  Priset 10.000 kr, klubbades av en konkursförvaltare, sedan gårdens förre ägare kommit på obestånd.

Två år senare tar familjen sin nya egendom i besittning, med undantag för äldste sonen,  som övertar föräldrarnas affärsrörelse. För Bengt blir det ett återvändo. Efter 33 år som affärsman är han plötsligt tillbaka  i sina fäders fotspår, omgiven av välbekanta redskapen – plogen, harven, lien o.s.v. Förändringen har sin tjusning, men också sin saknad. På kontoret i Ryd var han ständigt  omgiven av människor, kunder, affärsbekanta, myndighetspersoner. När han här på  Brotorpet styr ut till sin dagliga gärning sitter han merendels ensam på sin åkebräda.

Sina förtroendeuppdrag har han dock alltjämt kvar, bl.a. sin nämndemannasyssla. Det  innebär att han med jämna mellanrum måste in till tinget, likaså betjäna sockenborna med  varjehanda förrättningar. Det inkräktar givetvis på gårdens skötsel och snart nog inser  den jäktade hemmansägaren att han måste anställa en dräng, senare också en piga.

Kanal- fakta
Längd: 1.100 sträckmeter: därav stensatt: 200 meter.
Bredd: 200 cm. (mellan stenväggarna).
Djup: 149 cm.
Stenväggarnas höjd: 110 cm
Stenåtgång: ca 400 kbm.

För besökare:
Strax väster om Mörrumsån finns en grusväg, som från Väg 120 går rakt söderut
inåt skogen. Efter ca 40 meter är man framme vid kanalbron och stenkanalen.
Även från cykelleden (före detta banvallen) finns väg till platsen.

BROTORPET
Gårdens gränser markeras i stor utsträckning av vatten, i öster av Mörrumsån, i väster av Tränshultasjön och Ålshults kanal.

Enligt gammal praxis borde gårdens ägare då också vara andelsägare i ett eller flera
ålavärmane, och få sin rättmätiga del av det inkomstbringande ålfisket.Så var det också
i begynnelsen. Men omkring 1870 händer någonting egendomligt. Gårdens dåvarande ägare,
Johan Pettersson, säljer Brotorpets fiskerätt till en bonde i Trestenshult för 50 kronor.
Priset är ju nästan skrattretande. – 50 kronor för en näring som kunde försörja en hel
familj!

Omedelbart efter tillträdet börjar Bengt fundera på den märkliga affären. Och som vanligt
växer tanken snabbt till handling. Han ska försöka återköpa gårdens rättigheter, och på
en byastämma i Trestenshult lägger han fram sin fråga. Lugnt och sakligt preciserar han
sin roll som strandägare, sitt intresse för ålfisket och sina lagliga rättigheter.

Bland de församlade på stämman är fyra andelsägare i kanalvärmanet, samtliga hemmahörande
i Trestenshults rote. Men tydligen är alla lika oförberedda. En dylik fråga har man inte
ens kunnat föreställa sig, mycket mindre avhandla så där utan vidare. Till slut tar dock
en av dem till orda, meddelar kort och gott att för närvarande finns ingen andel till salu.

REPLIKEN
I god tid inför nästa stämma inlämnar Bengt en skrivelse, som utöver själva sakfrågan
innehåller ett utlåtande från en sakkunnig tjänsteman.

Denna gång blir det också annat ljud i skällan. Trestenshultarna har peppat upp sig, vet
exakt hur de skall svara.

– Nähe!- Den saken kommer allri på fråga! Vi har själve köpt våra andelar! Å betalt di mä
för den delen! Mä våra egna pengar….

Talesmannen är en storvuxen karl, skrudad i ett yvigt hakskägg. Under sitt provocerande
inlägg plirar han överlägset mot den nye hemmansägaren på Brotorpet, alltmedan hans
lagkamrater knycker självsäkert på sina nackar.

Den hånfulla tonen tänder en explosiv gnista i Bengts sinne. Hastigt reser han sig upp
och replikerar.

– Jasså! – Jaha – Ja, då gräver väl jag en egen kanal!

De ödesmättade orden följs av en kompakt tystnad. Ända tills Bengt hunnit ut i farstun.
Då hör han inne från salen ett mummel, en ton som snabbt förvandlas till ett gapskratt.

BESLUTET
Vad som rörde sig i Bengts huvud när han i kvällningen vandrade hemåt kan vi bara gissa.
Kanske var han upprörd, bitter, besviken, inte minst över den hånfulla avslutningen.

Men över själva beslutet och hans dräpande motreplik fanns det säkerligen mer än en nyans
i hans tankeflora.

Om stämman i stället sagt ja till hans begäran hade han på sin höjd fått vittja värmanet
var 36:e natt. – Å ett sånt ålfeske kan en ju både ha å mista…..

Med en egen kanal och ett eget ålavärmane skulle han få uppleva fångstmannens glädje
varendaste sommarmorgon, år efter år, ja, så länge han levde. Givetvis skulle det kosta
en massa pengar, ge honom bekymmer och en faslig hoper arbete. Men ibland kan det svåra
bli något av en lockelse – en sporre.

Bengt Johansson brukade sällan bordlägga sina funderingar. Men med den långa kanalen i
sinnebilden gjorde han ett undantag – åtminstone en natt ville han sova på saken.

GRÄVARE
I Trestenshult blev ”den egna kanalen” snart nog en snabbfotad visa. Men till mångas
förtrytelse hann den inte mer än halvvägs förrän nästa nyhetsbärare kom farande längs
bygatan.
– Har I hört på maken? – Han har redan börjat gräva….
Beskedet kom som en kalldusch. Lät otroligt. Orimligt. Nej, det kan väl aldrig va
möjligt. De flesta tvivlade, och först sedan ett par nattliga orienterare varit ute
och rekognoserat terrängen nödgades var och en konstatera:- Han har börjat.

Ja, Bengt Johansson hade ännu en gång bevisat sin handlingskraft. Och var nu mer än
någonsin på var mans läppar.

Utstakad med tydliga markeringar kunde man lätt följa den tilltänkta kanalen, alltifrån
Kajans vik i Trässhultasjön till utloppet i Mörrumsån, en plats belägen mitt emellan
Holma bro och Järnvägsbron.

Det var där invid ån man började. Tog första spadtaget. En sommardag 1907. Och betinget
visste man – 1.100 sträckmeter. Men vilket år det skulle vara avklarat kunde man bara
gissa.

BROBYGGARE
Redan efter 25 meter möter kanalgrävarna ett besvärligt hinder _ Häradsvägen mellan
Ryd och Urshult den måste man rakt igenom, men för trafikens skull måste det först
byggas en extrabro vid sidan av vägbanan.

Häradsvägen var 4 meter bred, med påföljd att den färdiga kanalbron fick en bredd på
hela 8 meter.

Bron är byggd av kilad gråsten, med långa bärlinor av samma material. Och redan här
kan man skönja yrkeskunskapen, inte minst i de täta fogarna.

Invid östra brogaveln har man anlagt en betongtrappa, vars nedersta trappsteg är i
nivå med vattenytan. Troligtvis var trappan avsedd för Bengts ålavärmane. Just här var
kanske bästa strömdraget. Och kortaste avståndet (150 meter) mellan bostaden och
fångstplatsen.

STENARBETARE
För eventuella besökare är bron rätta utgångsplatsen. Här möter man omedelbart det
centrala – två spikraka stenväggar, som likt ett par järnvägsräls drar iväg genom
det mossgröna landskapet, tills de i en skenbar synvilla förenas långt bort i
väster.

Kanalväggarna är uppmurade av utvalda, släta, fina stenar, och så perfekt samman-
fogade att man utan överdrift kan tala om ett konsthantverk.

Vanligtvis brukar dylika kanalväggar rasa samman efter några års försåtliga tjäl-
skott. Men här står de efter 90 år alltjämt lika lodräta, ett tydligt bevis på’
att de skickliga stenarbetarna även behärskade dräneringstekniken.

Såväl dräneringsstenen som de släta murstenarna har man säkerligen samlat ihop
över ett stort område, och sedan på järnskodda bultavagnar transporterat till
kanalen.

Att det handlat om åtskilliga lass finns det också bevis på . På båda sidor om kanalen
har man nämligen nödgats anlägga särskilda vägbanor. De är i dag visserligen gömda
under mossan, men deras konturer är tydligt profilerade.

LAGET
Tack vare Bengt Johanssons köpmannavana att alla utgifter skulle bokföras har vi namn
på några av dem som deltog i kanalarbetet.

Sålunda finns inbokat att soldaten P.J.Ferm i Tröjemåla för en anbudssumma på 775 kr
åtagit sig att mura en vägtrumma samt stensätta och färdigställa en överenskommen
kanalsträcka. I hans lag ingick två medhjälpare, bl.a. sonen Carl Ferm, sedermera
välkänd landstingsman och kommunalordförande.

På den långa avlöningslistan hittar vi också två bröder – Kalle och Petter Pik.
Likaså Bro – Julle, Ville Bergqvist och Karl Johan Jönsson i Vrångaböke.

Utöver grävarna ingår också ett flertal stenkörare och ett mindre antal tillfällighets-
arbetare.

Såväl kanalbron som den stensatta kanalsträckan var mycket tidsödande och först i maj
1908 var grävarlaget redo att ta sig an återstoden.

Efter en vinkelböj från väst till nordväst fortsatte man i den nya riktningen, först
genom ett skogsparti, sedan över en mossodling och ett vidsträckt myrområde.

KAJAN
I myrmarken var det lättare att gräva och här blev det också betydligt längre
dagssträckor. Slutmålet – Kajans vik vid Trässhultasjön – hade alltigenom framstått
som en hägring, tillika utgjort ett återkommande samtalsämne.

Namnet var förknippat med en dövstum kvinna, som tillsammans med en katt och några
hönor bodde i en liten omålad stuga invid sjön, just där kanalen skulle avslutas.

Hon kunde således varken höra eller prata, men var i gengäld begåvad med ”gröna
fingrar” och hade en otrolig förmåga att få alla slags örter att växa.

I sin lilla trädgårdstäppa drev hon upp kålplantor, blomplantor och många andra
växter, som hon sedan sålde i gårdarna såväl i närområdet som längre ut i omgiv-
ningen.-

– De ä lerjorden som gör`at, sa man om hennes ”klaka” plantor.
Javisst! Men leran hade hon själv hämtat, burit hink efter hink från ett näraliggande
lertag.
Hos denna – bygdens trädgårdsmästarinna – kunde kanalgrävarna ”söka skyle” när de i
kalla regnvädersdagar skulle intaga sitt medhavda mellanmål. När de sedan också lärt
sig att ”prata med fingrarna”,säga ”goddag”, ”adjö” och ”tack så mycket” blev dessa
fristunder riktiga högtidsstunder. Och glädjen var ömsesidig även om husets värdinna
nästan varje gång fick en extra portion lera på sitt farstugolv.

GENVÄGEN 
– Kan unnra om hon bjur på kaffe? Gubbarna stod och hängde på sina spadar, kastade
emellanåt en blick på den lilla stugan, där ett blekt lampsken sipprade ut mellan
bromkrukorna på fönsterhyllan.

Det var ett par dar före julafton, och kanalgrävarna hade just nått fram till
sjöstranden. Det långa kanalbygget var fullbordat, och dagen till ära var upphovs-
mannen själv utrustad med en spade.

För drygt tjugo månader sedan tog han det första spadtaget. Nu vill han också vara med
på det sista.

Otaliga gånger hade han manat fram detta ögonblick i sin tankevärld. Och nu när stunden
var inne ser han hur väl allting stämmer. Precis som i drömbilden forsar sjövattnet in
i sin nya fåra, fortsätter mellan de svarta jordvallarna, de släta stenväggarna och det
mörka brovalvet, för att slutligen lugnt och stilla förenas med Mörrumsåns flöde.

Kanske ser han också sitt nybyggda värmane, där han i tidiga sommarmorgnar räknar in sina
ålar. Men bara de äldsta, de fullvuxna. För det unga och levnadsglada ska hans kanal bli
en lustfylld genväg till Sargasso. Det har han bestämt i förväg.

Hemkommen till gården plockar Bengt fram sin dagbok, där han noterar dagens händelser –
kanske med lite större stil än vanligt.

Tack vare ett smakprov i 1991 års hembygdskalender visste jag att dagböckerna fanns
bevarade. Jag hade också fått löfte att låna dem och av tyngden att döma, en kasse på
drygt 10 kg, torde där finnas tillräckligt för att alla luckor skall bli tätade.

DAGBÖCKERNA
Efter en första sortering kunde jag rada upp ett tjugotal dagböcker, alla med styva
pärmar och med Bengts lättlästa handstil. Här har han tecknat ner sina tankar, noterat
dagens händelser hemma på gården, men också vad som hänt ute i socknen, i riket, ja till
och med långt ute i världen.

Givetvis gick jag direkt på ”mina” årgångar 1907 och 1908. Det var då kanalen grävdes, och
det var där jag skulle hitta svaren på alla olösta gåtor.

Jag bläddrade och läste. Plöjde igenom månad efter månad. Hittade många intressanta
noteringar, men inte ett enda ord om kanalen.

Det var märkligt, mycket märkligt. Inte hade han väl uteslutit detta som alltigenom legat
etta på hans dagordning. Nej, det var inte möjligt. Det överensstämde inte med hans sätt
att vara, hans noggrannhet, öppenhet, hans fria vilja.

Jag fortsatte. Bläddrade fram och tillbaka. Och då plötsligt fick jag förklaringen.
Dagböckerna var stympade. Ett flertal sidor var bortskurna. Tätt invid ryggen fanns
resterna. Smala remsor. Och de var många. Ofta flera stycken på samma ställe. Det hela var
välkamouflerat och för den oinvigde inte lätt att upptäcka.

För min del blev det en besvikelse. För just detta – citatet ur Bengts egen dagbok –
kunde blivit berättelsens klimax.

LÄNSMAN
Ett stycke in på det nya året (1909) får Bengt en dag besök av distriktets länsman. De två
är gamla bekanta, har ofta haft gemensamma ärenden, både inför tinget och i andra samman-
hang.

Men denna gång hamnar de på var sin sida om ”skranket”. Den uniformsklädde polismannen
överlämnar en stämning, samtidigt som han beordrar hemmansägaren på Brotorpet att på
utsatt dag inställa sig inför tinget.

Processen gäller den nyöppnade kanalen, i vilken Brotorpets ägare utan vederbörligt
tillstånd bortleder vatten från ett namngivet fiskevatten. Förfarandet strider mot
gällande lagrum, är olaga och egenmäktigt, och i avvaktan på Häradsrättens utslag
beordras svaranden att omedelbart avstänga kanalen.

Av alla brydsamma stunder måste denna ha varit en av de allra svåraste under Bengt
Johanssons 58 åriga levnad. Här står han vid sitt efterlängtade slutmål, och har nätt
och jämt hunnit smaka på tillfredsställens sötma förrän han nås av detta nesliga påbud
– Häv igen kanalen!

VARFÖR?
Med facit i hand kan man fråga sig hur en man av Bengts kapacitet kunde gå på en sådan
nit. Han var ju klok, erfaren, mångkunnig. Som nämndeman var han dessutom insatt i
rikets lagar och förordningar.

Ja, ett enkelt svar är inte lätt att hitta. Möjligen kan man ana ett stänk av den forna
bondementaliteten. En bonde av den gamla stammen var en suverän beslutsfattare. Inom den
egna gårdens ägogränser gjorde han vad helst han ville – grävde sina diken, byggde sina
vägar, sina stenmurar.

Dessa självklara regler fanns kanske också i Bengts huvud. Och eftersom hela kanalsträckan
rymdes inom Brotorpets gränser hade han ju inte anledning att diskutera frågan med någon
utomstående.

Bakom länsmansbesöket fanns givetvis en anmälare, en antagonist, som inte bara ville bevaka
sina egna intressen utan också ”ge igen för gammal ost”. Med hjälp av juridisk expertis,
och av prejudikat från liknande rättsfall, visste han troligen redan på förhand att ut-
gången var given.

Men varför väntade han så länge? Ända till sista spadtaget? Om han i stället agerat i
inledningsskedet hade han besparat sin motpart en massa bryderi – och en massa pengar.

PRISET 
Medan kanalbygget ännu pågick var det mer än en som undrade:
– Vad kan all detta kosta?
Och visst fanns där en som kunde svara. Men han föredrog att dra till med en liknelse:
– Om jag så klädde hele kanalen mä tio kronors sedlar skulle dä inte räcka……

Den verkliga summan kröp förstås fram så småningom. Fast då avrundat till 5000 kronors
sedlar.

5000? Det låter inte så mycket. För oss på 90 talet. Men i dåläget kunde man för det
beloppet köpt en gård i Almundsryd på ca 100 tunnland. Eller en hel kreatursbesättning
– ett 40-tal mjölkkor.

När det inträffade blev känt i bygden var det förstås många som förutspådde att den
drabbade skulle ”klappa igenom”, gå i konkurs, bli inåtvänd och missmodig.

Och egentligen var det ju rätt logiskt. För det handlade om en man som alltigenom fått
skörda vinsten av sina idéer, och sällan mött några svårigheter. När så plötsligt allt
kantrat över ända är det inte bara de förlorade pengarna och den förlorade ålfiske-
drömmen utan också själva helomvändningen – från medgång till motgång.

EFTERÅT
Men märkligt nog redde Bengt ut det hela, bättre än någon kunnat ana, både mentalt och
ekonomiskt, och någon konkurs var det aldrig tal om.
Till synes fortsatte han som vanligt; umgicks med grannar och vänner, skötte sina
gårdssysslor, sina förtroendeuppdrag och noterade precis som förut alltsammans i sin
dagbok.

Därmed är det mesta sagt om Bengt Johansson, hans dröm och hans livsverk. Och även om det
inte blev riktigt som han tänkt sig så skapade han dock ett byggnadsminne, som utan tvekan
är värd en stjärna på Almundsryds sevärdhetskarta.

Ur ”Genvägen till Sargasso” av Sture Stamming, Almundsryd